Riddarholmen, bok och rosa hus

Iväg som ett skott, rusa ner i tunnelbanan, ila i väg och möte upp Lollo och Linda i Gamla stan. Kramas, fnittra och sedan peppande gå kullerstensgatorna mot Norstedts. Några gånger då och då måste vi smita från lunchen och åka till vackra Riddarholmen för möten.
Det är fem månader kvar tills vår fina bok släpps och vi jobbar nu in i de sista med kapitel, illustrationer och bildval tillsammans med vår förläggare Susanna, vår redaktör Gabriella och formgivare Eva.
I onsdags ilade vi till Riddarholmen för ännu ett möte på Norstedts, men denna gång handlade det inte om boken, utan någon annat spännande. Exakt vad avslöjar jag så klart i bloggen inom kort. Tills dess tänkte jag visa hur vår onsdag såg ut.

Riddarholmen är en outforskad plats för mig. Trots mina 10 år i stan har jag aldrig rundat denna lilla holme, knappt gått på den. Bara sneddat över, hjälpt turister, berättat att ”jojomäsan, detta är The Knight Island” och gestikulerande med lans och häst. Denna syn kunde man njuta av för ett par år sedan när jag gick till jobbet via Riddarholmen. Alltid. Samma. Sak.

Lollo.

Det hände igen. Alltid samma scenario. Jag och Lollo möts upp, tittar på varandra, tittar på oss själva och konstaterar att mja, ni har vi lyckats klä oss likadant igen. Denna dag ganska milt, i varsin rosa klänning, i samma nyans. Lollo, som har en exakt likadan klänning som jag (hon köpte den först, så det är jag som är copycat), övervägde att ta på sig den. Där skulle vi stå, på Norstedts högkvarter, som tvillingarna i ”The Shining” i rosa klänningar och blont hår. ”Come and play with us”. Oklar succé på den fronten.

Det stod en typisk flyktbil parkerad på Riddarholmen.

Kullerstenslycka mot Norstedt.

Efter mötet traskade vi, jag, Linda och Lollo, mot tunnelbanan, kramades hej då och ilade tillbaka till jobbet.
Innan bokprojektet så varnade alla i vår omgivning oss för att jobba tillsammans med vänner. Så här med två veckor kvar av det tyngsta jobbet så är jag hemskt glad att vi inte lyssnade, utan satte oss i den rangliga båten och rodde i väg. Klart att det har varit kämpigt ibland, att vi har rykt ihop och visat våra sämsta sidor (det har i alla fall jag gjort), men det här projektet är helt klart det roligaste jag har gjort. Tänka sig vilken dröm: världens roligaste projekt, tillsammans med några av sina bästa vänner – som dessutom har visat sig vara helt förstummande skickliga, idérika och kreativa. Inte att förglömma: Som fortfarande står vid min sida efter att jag visat alla mina fulaste fulsidor. Det smäller högt i mitt hjärta.