Virvelvindarnas bröllop

Bättre sent än aldrig, eller hur? För ungefär en månad sedan, 18 augusti, gifte sig min älskade storasyster Ellen med sin Christer i Stockholms skärgård. Eller Christos som jag kallar honom. Tänka sig, min virvelvinds-syster – som jag älskar högre än himlen – gifte sig med virvelvinds-Christer. För de är lite så. Som virvelvindar. Med dem har man aldrig tråkigt. Det är som en totalshow utan givet innehåll. Min syster är – och har alltid varit – min stora idol. Hon vågar göra allt som jag inte vågar – hon vågar provocera, vågar kasta sig ut och vågar säga vad hon tycker – sedan sätter hon sig snällt och väntar på reaktionerna. Med spänning. Jag är mer orolig av mig. Med min virvelvindssyster som inspiration blir jag emellertid modigare för varje dag som går.

Iklädd hallonröd klänning från Beyond Retro, prickiga handskar från Gengåvan i Karlstad och vita skor från Asos.com. Och så solglasögon från H&M x Lanvin-samarbetet så klart.

Mina skor.

Världens bästa John.

Jag var utsedd till dekorationsgeneral. Ellen och Christer gillar infrastruktur och resor så det fick bli dekorationer på det temat … temanörd som jag är.

Här är de, Christos och Ellen.

Vigseln hölls nere på ett par klippor vid havet. Alla gäster satt på utlagda filtar och tittade på.

När ringar och kyssar hade utbytts blev det kramkalas. Min pappa Arne siktar in sig på Christos, och bakom honom väntar min mor Märta.

John.

Efter vigseln gick vi upp till festlokalen och jag fixade det sista pillet. Som att testköra Märklin-banan som skulle gå runt dessertbordet.

Därefter minglade jag ute i trädgården med min far.

Josefin och Emelie.

Några av gästerna i trädgården.

Medan gästerna minglade passade vi på att ta lite kort på brudparet. Jag satt på asfalten …

John och jag tog nämligen en hög sådana här bilder. Bröllopskort.

En favorit.

Brudparet tar sats.

När alla bilder var tagna traskade vi in och gjorde oss redo för middag.

Moi.

Satte oss till bords, åt, drack och höll tal. Jag höll ett långt tal till virvelvindarna. Mitt första RIKTIGA tal. Jag brukar alltid sjunga en sång eller läsa upp et rim, mest för att jag är så nervös för den där slutklämmen. Men när systern gifter sig så är det bara riktiga tal som gäller. Så är det.

Mick.

Efter desserten så kom ett balkan-band instormande och det blev tokdans på dansgolvet. Alla klappade händerna och dansade som om det inte fanns en morgondag. Helt svettiga avslutade vi natten med ett dopp i havet. Då var klockan halv fyra.

Snipp, snapp, snut så var bröllopsrapporteringen slut.