Way Out West, dag 1

Lämnar Tjörn på torsdagmorgonen och styr kosan mot Göteborg. På stationen möter Per upp oss med The Pearl (en gammal Volvo) och kör oss hem till Åbergskans lägenhet där Lisa väntar med lunch. Åberg själv sitter hemma hos Thomas och svettas över en uppsats som ska lämnas in. Medan vi väntar på Åberg packar jag upp min kappsäck och går runt och fotograferar hennes Tim Burton-lägenhet.

Det döljer sig spännande saker överallt. Massor av vykort, obskyra figurer och massor av Batman.

Åberg älskar Batman.

På en byrå ligger ett library kit. Åbergskan ska ju faktiskt bli bibliotekarie. Med träpapegojor dinglandes i öronen.

När Åberg anländer trycker hon en present i handen på mig. En bok. ”Det är ju du”, säger hon och pekar på omslaget. Jag som älskar uniformer och allt som har med färdmedel att göra. Ja, jag vet, det är ett lite speciellt gill.

Efter presentutdelning och lunch beger vi oss mot Slottsskogen och Way out west. Slår oss ner i gräset med de andra och njuter av festivalyran.

Här har ni Åbergskan. Världens vackraste fräkenfröken.

Och Lisa.

Åberg, även kallad bandgeneralen, har alltid ett späckat festivalschema. Här piper hon i väg till en spelning. Vi andra sitter kvar och tar det piano.

Efter pianot kliver vi in på festivalområdet.

Vi går och ser fantastiska Florence and the machine. Florence röst är magisk. Hela hon är magisk. Scenen är utsmyckad i art deco-mönster och Florence hoppar runt i lång chiffongklänning och ballerinaskor. Det ser ut som hon flyger fram. Men det ser ni ju inte på bilden ju, där syns bara en harpa. Hmmm. Återkommer.

Mer harpa och min sikt.

Där är hon!

Efter Florence-konserten träffar jag flera fantastiska bloggläsare, bland annat den här söta fröken. Tack alla som kom fram och hälsade! Tycker att ni är hemskt modiga och jag blev så himlahimla glad över alla era fina ord ska ni veta.

Refused börjar spela och jag letar för fullt efter Volang-Linda. Inte helt enkelt med tanke på det lätt överbelastade mobilnätet. Hallå, Linda, är du däääääär?

Springer på varandra på ölområdet minsann, slår oss ner och vilar festivalbenen.

Moi.

Tillsammans går vi för att se The Black Keys, därefter drar vi vidare till Hot Chip. Dansar. Dansar. Dansar. Efter att ha dansat i publikhavet lämnar vi Slottsskogen och drar hem.